Är i en svacka idag.

Gårdagens 79års kalas hos farfar tog hårt på krafterna.
Att se någon man älskar så uppäten av en så idiotisk sjukdom som alzheimers tär.
Det gör så jävla ont. Men han log när vi tog ut honom på innergården.
Att en farfars leende kan värma och göra så ont på samma gång.

Det gör ont för att han är så sjuk. Det värmer för det påminner om hur underbar han var.
Jag älskar min Opa mest av allt.
Och jag hatar Alzheimers mest av allt.


Idag har jag gått på lågfart, missade bussen, jobbade på som vanligt på jobbet,
pratade med min fd. nya chef. Ja, min före detta nya chef. Eftersom jag fömodligen inte får
mitt nya jobb, så är han min före detta nya chef. Kul. Kuk. Helvete.

Sitter och försöka plugga teori. Skriver igen i morgon.
Med alla distrationer som snurrar runt just nu kommer väl göra att jag kuggar, igen.
Inget större hopp på det, faktiskt.

Nej, supermickis har en svacka idag.
Tacka fan för distrationer, holländska män, vänner och harmoni.